Vem är du, vem är jag? – Gamla, nya och tillskrivna identiteter


Image

Igår kväll var jag över hos min syster Mrs. I för lite häng och för att få min välbehövda hjärtedos av hennes barn. Efter en grundlig genomgång av de olika karaktärsdragen för hajar, valar och andra stora vattendjur (”späckhuggare låter för mig relativt läskigt och rovdjursaktigt, men de ser ju ut som gulligt pandafärgade delfiner…?”), och vad som för mig ter sig som en mycket avancerad nivå av Marathon-Schlager-scenombyte, men i Mini-Vs fall mest handlar om att hinna avnjuta så många som möjligt av sina klänningar, satte vi oss och åt tacos. Barnen sjönk så småningom in i fredagsmysläge framför en film medan Mrs. I och jag började prata om… Ja vad pratade vi om egentligen? Identitet? Självuppfattning? En individs olika roller och hur de förändras över tid, adderas eller ersätts?

Jag kastade ett öga på syskonparet som satt i soffan och för en millisekund stannade tanken, precis som den gjort så många gånger förut. Hur kom de hit? För bara ett par år sedan fanns de inte, och nu sitter de där som den mest självklara saken i världen. För dem finns ingen annan verklighet, ingen tidigare sanning än den som nu finns med dem i den. För dem är Mrs. I ”mamma” och det är omöjligt för dem att förstå att ”mamma” inte var ”mamma” för sex år sedan, att hon då var dotter, syster och partner, men inte deras mamma. Även när de blir äldre och förstås förstår själva konceptet av familjebildning och generationer så är det omöjligt för dem att begripa och känna den person som Mrs. I egentligen är, eller var förut, eller kanske är vid sidan om. För hur är det egentligen, behåller vi våra olika identiteter när nya skapas och rör oss emellan dem, eller ersätter vi gamla för de nya? Jag vill gärna tro att identiteter lagras och att mitt arkiv fylls ut allteftersom mitt liv berikas med nya upplevelser, situationer, personer och relationer. Att en viss identitet får ta ett steg åt sidan för att göra rum för en annan. Vad jag också tror är att den identitet jag kan identifiera i mig själv inte riktigt överensstämmer med hur mottagaren uppfattar densamma. Min syster vet att hon är mamma till sina två barn (doh!), hon intar den rollen med dem samtidigt som hon i sitt sinne bara är ”sig själv” så som hon alltid varit, hemma med vår familj, som min syster och som våra föräldrars barn. Det häftiga är att Maxi-V och Mini-V inte har nån aning om, och aldrig kommer att kunna inse, vem denna ”själv” egentligen är.

Medan jag fortsatte att på ett tämligen maniskt eller kanske slentrianmässigt sätt stoppa nachos med systers hemmagjorda guacamole i munnen, trots att magen redan var full av middag, ledde våra funderingar plötsligt in på nästa generation, eller snarare den tidigare generationen, våra föräldrar. Mrs. I utbrister att samma fenomen ju gäller för oss syskon, att vi trots vår vetskap om mamma och vår moster och hur de växte upp med våra morföräldrar, egentligen inte riktigt kan haja vem mamma egentligen, allt som oftast, genomsyrande och från början, känner sig som. Det är tanken, den som en har inombords som ingen annan kan komma åt, som är den enda som kan förstå den identiteten.

Snabbt hinner jag reflektera över ”tanken” och hur jag gång på gång fascineras över den. ”Tanken” som fenomen. Tanken är det enda som jag kan hålla privat, det enda som ingen kan komma åt, vare sig med våld eller genom min egen oförsiktighet. Jag kan välja att dela mina tankar, men trots min ärliga intention att förmedla ”sanningen” så tror jag att en stor del av min ”sanna tanke” försvinner i passagen mellan huvudet och den skrivna texten eller det yttrade ordet. Det vackra är att jag kan välja. Jag kan välja att inte dela min tanke, jag kan välja att förvränga den innan den yttras. Jag kan välja att behålla den själv, att gotta mig i den, avnjuta den och aldrig avslöja den. Den är min.

Jag förundras över de tankar och de identiteter människor går omkring och bär på. Det är fantastiskt. Apropå vår mor och identiteter spinner Mrs. I vidare på släktskap och visar mig hur hon påbörjat släktforskning på nätet. Familj, i alla dess skepnader, har alltid varit viktigt för mig och mina nära, och det är därför inte en nyhet att min far muntligen kan rabbla upp namnen på åtminstone tio generationer bakåt i tiden och ge en förklaring av vad deras turkiska namn betyder på svenska. Också på min mors sida har jag vetat att mormors släkt är från de Värmländska skogarna, med nåt inslag av Vallonsläkt, och att morfars släkt kommer från de Gotländska slätterna. Men min systers påbörjade forskning uppenbarade också ett väldigt frekvent resande över Atlanten under förra sekelskiftet. Med tanke på att resenären fick åtminstone en sisådär 8-10 barn här i Sverige med två olika damer under de åren han var hemma, och han var borta ett par år i taget när han var over there, anar jag att det finns en hel del värmländskt blod i Minnesota! Kanske är det dags att dessa utvandrar-ättlingar får besök av sin Gotsk-Istanbulska Stockholmssläkting?

Gula droppar små


Det här med killar och toalettsitsen – ingenting nytt där tänker ni. Jo men faktiskt, jag har två funderingar varav den ena inte ens gäller killarna och hur de tänker eller kanske inte tänker när de inte fäller tillbaka toalettsitsen efter att de har kissat. Så min första fundering rör den mer omfattande diskussionen och missnöjet kring detta, ska vi kalla det fenomen. Diskussionen förs oftast av kvinnor, eftersom det är vi med snippor som sitter ner på toalettsitsen när vi ska kissa för att enklare pricka rätt, medan personer med snopp är de vi pekar ut som förbrytarna i denna toalettritual. Och hur går pratet kring det här då? Enligt mina observationer genom åren ligger snippfolkets eviga irritationen i att de inte vill få en liten kalldusch när de ovaksamt sätter sig ned direkt på toalettstolen, när den något varmare sitsen har fällts upp av tidigare användare. Att låta bara lår möta det kalla porslinet, särskilt nattetid och kanske till och med i februari, när en inte bara är sömndrucken utan också någotsånär i en konstant önskan om att ha kunnat gå i ide ett par månader, är en akut obehaglig känsla. Inte heller vill en ju bli blöt på de stackars bara låren av att sätta sig i kissdroppar efterlämnade av senaste användaren. Kort och gott, när jag ska kissa vill jag sätta mig på en ren och rumstempererad toalett. Majoriteten av snippfolket tycks mena att detta enklast åstadkoms genom att personer med snopp kissar med toalettsitsen uppfälld så att de kan pricka rätt eller fel, och sen på dessa blöta kissdroppar fälla ned sitsen som en fin gest till nästa användare som slipper bli kall och blöt om låren. Ja, så kan det lösas. Men vet ni vad, jag har ett bättre förslag! Om personer med snopp efter att ha lättat på blåsan torkar rent toaletten från spillda kissdroppar så riskerar inte snippfolket att bli kissiga på låren. Och eftersom området kring toalettskålen ändå torkas rent efter snopp-personens besök har det ju mindre betydelse om det är själva toalettringen eller toalettsitsen som det har spillts på och alltså kan personer med snopp låta sitsen vara nedfälld hela tiden och således inte riskera snippfolket att bli kalla om låren. En positiv, och kanske för vissa oanad, följd av denna lösning vore ju också att toaletten hålls ren längre. Om snoppfolket torkar upp sitt kiss som hamnat fel behöver ju ingen användare oroa sig för gammalt intorkat, illaluktande urin under toalettsitsen. För mig känns denna aspekt onekligen uppmuntrande. Så kanske vill tjejer som känner igen sig i att klaga på att killar aldrig fäller ner toalettsitsen efter sig, tänka om i sin diskurs och istället klaga på att killar inte torkar upp sina spillda droppar. Eller om vi tänker positivt, istället för att klaga kan vi alla hjälpas åt att uppmuntra till att torka upp efter oss!

Toaletten

Min andra fundering rör tankegångarna hos de personer som utför de här kissdåden. Om förklaringen till deras agerande vore pur lathet eller ignorans kunde jag förstå fenomenet. Men flera tecken tyder på att så är inte fallet. Hade lathet varit boven hade personer med snopp inte besvärat sig med att fälla upp toalettsitsen över huvud taget. Hade ignorans kring problematiken legat som grund för agerandet hade personer med snopp inte ens kommit på tanken att fälla upp sitsen eftersom det för dem då inte utgjorde ett problem med att kissdroppar föll på toaletten och då per automatik inte heller skapade potentiella offer för kissnedkladdning. Hur går då tankegångarna i den här frågan? Är det en medveten sopa-under-mattan-mentalitet vi ser hos personer med snopp? ”Fäller jag upp sitsen här så kan mina missade droppar döljas när sitsen fälls ned igen och jag slipper torka upp!”? Njea, för att den teorin ska hålla bör ju boven ha för intention att dölja sitt brott genom att själv fälla ned sitsen och inte lämna det jobbet till nästkommande person, potentiellt individ från snippfolket. Finns det andra outforskade orsaker bland folk med snopp till att detta fenomen sker under toalettritualen? Är det en genusfråga där män förväntar sig att kvinnor sköter städjobbet, eller där kvinnor förväntar sig att män är och förblir bångstyriga? Är det en fråga om barnuppfostran där föräldrar och förskolpedagoger bär ansvaret för att lära ut renhållning, hygien och etikett i badrummet? Är det ett invant beteende hos personer med snopp som löper det tillbaka till tiden då gosedjurspälsinklädda toalettsitsar var på modet och det torde ha känts opraktiskt att kissa ner tyget när en enkelt bara kunde fälla upp sitsen och istället låta kisset falla på den bara toalettringen? Är det kanske rentutav ett kulturellt betingat fenomen som inte sträcker sig utanför västvärlden? Det sägs ju att araberna var de som introducerade fontäner i södra Spanien och förespråkade hygien med hjälp av vatten. Ottomanerna höll sig ju rena i sina enorma hamam, något som vi förvisso har tagit efter här i väst med vårt spa, och japanerna spelar ju i en helt annan liga än resten av världen vad gäller toalettbesök. Jisses säger jag bara; vattenstråle fram, vattenstråle bak, stor vattenstråle bak, varm sits, spolningsljud för att dölj pinsamma ljud, doftpustar… Ja de japanska toaletterna kan bli en hel annan story.

Mina två funderingar kvarstår alltså. Hur tänker egentligen dessa personer med snopp och varför ändrar inte snippfolket sina klagomål från bekymmer kring toalettsitsens position till uppmaning om att torka rent? Kanske blir jag en dag upplyst på området och beteenden skiftar, men till dess tänker jag fortsätta göra mina knäböjövningar på gymmet för att palla med att slippa sätta min i dessa gula droppar små.

Idag är jag vuxen, men 30 november är hatets natt


  

Häromdagen var jag på Kungsholmen i ett ärende och istället för att som vanligt hoppa på 3:ans buss hem till Söder valde jag att promenera. Det blev lite på måfå som jag strosade ner för Hantverkargatan och förbi Stadshuset, denna vackra byggnad som för mig mer än någon annan symboliserar Stockholm, min stad. Som liten var det Stadshuset jag avtecknade i mina försök att skapa egna akvarellmålningar. Ett par gånger var jag uppe i tornet, jag tror att jag nån gång tävlade med mitt sällskap om att komma först upp, runt, runt och uppåt i en slags evig spiral som var på tok för lång för min pubertala konditionsnivå. Ceremonin för min lärarexamen hölls mycket högtidligt i Blå Hallen med efterföljande middag och dans i Gyllene Salen. Som stipendiat för studier i USA genom ett amerikanskt-svenskt samarbete har jag guidats omkring i Stadshusets salar och rum, korridorer och kontor för att lära mig allt om Stockholm. Det Stockholm som jag skulle komma att representera i mitt uppdrag som ambassadör för Sverige.

Min promenad hem den eftermiddagen fortsatte längs med Riddarfjärden, förbi båten som för ett par somrar sedan tog mina indiska gäster och mig på en dagsutflykt till Mariefred, upp på gångbron som löper längs med tågrälsen. Ett SJ-tåg susar förbi i en väldig fart och jag hinner tänka Flemingsberg, Katrineholm, Flen… innan tankarna följer min blick tillbaka ut över vattnet och alla de rör som ligger där och fyller nån funktion i byggandet av citypendelns tunnel. Snart är jag på fast mark igen, skyndandes över Riddarholmens kullersten. Är det fortfarande sant att Riddarholmen bara har en invånare? I alla tider har jag tänkt mig en äldre herre som bor kvar i den sista av residenter på holmen, ensam kvar, och när han inte finns med oss längre så sätter företagen klorna i hans hem. Jag har aldrig gjort någon efterforskning på Riddarholmen, och även om det en gång fanns en enda resident där så är hen nog sedan länge försvunnen nu. Jag sveper förbi parkeringsautomaten och småstudsar nedför trapporna mot Gamla Stans T-baneutgång. Där. Där på helikopterplattan sitter Skinheads. Skinheadsen i sina svarta stålhättor med vita snören, svarta uppkavlade jeans, gröna och svarta bombarjackor och alldeles kala huvuden.

En osynlig luftpust slår mig i mellangärdet och jag kippar lite efter andan. Jag blir kall inombords men ändå känner jag svetten tränga fram i armhålorna och vid ryggslutet. Fingrarna blir stickiga och domnar av. Jag slungas tillbaka 15-20 år i tiden; ”titta inte på dem, gör inget som kan provocera”, ”lämna stället lugnt och stilla men så fort du kan”, i princip skulle jag göra mig osynlig. Låta dem äga rummet och ta mig själv, som den felplacerade biten, ut ur sammanhanget, bort, försvinna, avlägsna mig, utan att uppröra, inte skapa oro. Skinheads hatar mig och alla andra blattar. Svartskallar, invandrare och turkar. Skinheadsen tycker att Hitler gjorde rätt, de tycker bara att de vita arierna ska få leva, de är Sveriges KuKluxKlan. De tar första bästa chans att slå järnrör i mina svartskallekompisars huvuden, för att sen knäa ner dem på marken och hoppa på deras huvuden tills de blir blodiga. Skinheadsen vill slåss, de är våldsamma, tror att svartskallekillarna snor deras tjejer. Jag har egentligen tur som är tjej. Då är risken mindre att jag blir sparkad till döds, en våldtäkt överlever en ju i alla fall. Jag tänker att det bästa sättet är nog att inte göra motstånd, att bara ligga där och låta dem våldta. En har ju hört att det är just skriken och stretandet och det där motståndet som gör att det tänder till ännu mer. Ingen kommer ju våga ingripa heller, det är ju för riskabelt. Det är läskigt att titta på TV och se hur Ny Demokrati försöker vara lite käcka och kärvänliga när jag vet att de bara är förklädda nynazister i sina gula kostymer men att de när nyheternas kameror är avstängd letar sig ned i källarlokalerna tillsammans med Skinheadsen och dricker öl och skålar med den amerikanska södern-flaggan.

Mina steg är nu säkra men kroppen känns som en korthus påväg att rasa. Till vänster har jag T-baneentrén, till höger helikopterplattan omringad av det kalla svarta vattnet. Det är framåt jag ska, upp på gångbron igen, in bland konstgallerierna och hem till mig, till mitt Söder. Med steg i lagom takt, varken för långsamma eller för snabba, med händerna ledigt nedstoppade i jackfickan men knutna beredda på försvar, med blicken avslappnat rakt framför mig, utan att se nonchalant eller inbjudande ut går jag förbi skaran. Aldrig så medveten om mitt framförande, min kroppshållning, minspel och takt, placerar jag noggrant mina fötter på trappstegen och navigerar mig på helspänn förbi öppna ölburkar och de Skinheads som spritt ut sig på trappan. Inte förrän jag är hemma kommer jag att titta bak.

När jag korsar Hornsgatan uppför Götgatan försöker jag erinra mig vad min kulturkunskapslärare berättade om Skinheadsen, om ska-musiken som har sitt ursprung i Karibien, och att många av dessa personer bara var illa pålästa, stupfulla mes-rasister som trodde att de skulle vara Skinheads. De riktigt farliga nazisterna, de som var smarta, utbildade och faktiskt försökte bevara Sverige svenskt, de syntes och hördes inte. De ville förändra på en mer genomtänkt fundamental nivå, genom politiken och hemliga rörelser. Detta gjorde de smartast hemma på sin kammare, inte bråkandes ute på stans gator. Trots detta var 30 november en kväll mina syskon och jag helst skulle tillbringa hemma. Hålla oss borta från hatet.

Idag är jag vuxen. Det var länge sedan jag tänkte på den tiden och den rädslan som alltid låg nära till hands. Men min promenad förbi helikopterplattan och Skinheadsen häromdagen skjutsade mig tillbaka till den tiden i rekordfart. Känslan sitter som ett fysiskt minne i kroppen och den kickar in på en sekund. Fortfarande idag, år 2013, håller jag mig gärna långt borta från Kungsan och Gustav Adolfs Torg den 30 november.