Choosing the Perfect Blog Name: Paper and Salt


A bright pink picture with an embossed leaf.

This is the desktop of my mind

I love this interview below with Nicole Villeneuve, the author of the blog Paper and Salt. The name Paper and Salt is so pretty and that is what caught my attention to continue reading the interview. The name rolls nicely on the tongue and I see it, just like the ladies having tea in her picture, in black and white. It’s delicate somehow, it’s as if I can hear the crisp sound of a good quality old page being turned in a book… Beautiful!

A few months ago I started my own blog Stockholm Serendipity. I love the word serendipity, for its meaning and also for the way it sounds and look on paper. I knew I wanted my blog name to include a city which I identify with, which for different reasons would be Stockholm, London, New York City or Tokyo. Stockholm Serendipity was a perfect match! To my eyes, my ears and my tongue. And my mind 🙂

If you want to read my blog post on how my thoughts were going about the name serendipity, you can find it here https://stockholmserendipity.wordpress.com/2014/01/17/on-the-topic-of-serendipity/ I’d love to hear your comment, and perhaps an insight into how you yourself came up with your blog name?

Happy reading!

The Daily Post

From Talking Covers to The Importance of Being Serbian, we always enjoy hearing from bloggers about the clever names they come up with for their blogs. Today, we’re chatting with Nicole Villeneuve, who writes about food and literature over at Paper and Salt.

Paper and Salt header

View original post 766 more words

Idag Ă€r jag vuxen, men 30 november Ă€r hatets natt


  

HÀromdagen var jag pÄ Kungsholmen i ett Àrende och istÀllet för att som vanligt hoppa pÄ 3:ans buss hem till Söder valde jag att promenera. Det blev lite pÄ mÄfÄ som jag strosade ner för Hantverkargatan och förbi Stadshuset, denna vackra byggnad som för mig mer Àn nÄgon annan symboliserar Stockholm, min stad. Som liten var det Stadshuset jag avtecknade i mina försök att skapa egna akvarellmÄlningar. Ett par gÄnger var jag uppe i tornet, jag tror att jag nÄn gÄng tÀvlade med mitt sÀllskap om att komma först upp, runt, runt och uppÄt i en slags evig spiral som var pÄ tok för lÄng för min pubertala konditionsnivÄ. Ceremonin för min lÀrarexamen hölls mycket högtidligt i BlÄ Hallen med efterföljande middag och dans i Gyllene Salen. Som stipendiat för studier i USA genom ett amerikanskt-svenskt samarbete har jag guidats omkring i Stadshusets salar och rum, korridorer och kontor för att lÀra mig allt om Stockholm. Det Stockholm som jag skulle komma att representera i mitt uppdrag som ambassadör för Sverige.

Min promenad hem den eftermiddagen fortsatte lĂ€ngs med RiddarfjĂ€rden, förbi bĂ„ten som för ett par somrar sedan tog mina indiska gĂ€ster och mig pĂ„ en dagsutflykt till Mariefred, upp pĂ„ gĂ„ngbron som löper lĂ€ngs med tĂ„grĂ€lsen. Ett SJ-tĂ„g susar förbi i en vĂ€ldig fart och jag hinner tĂ€nka Flemingsberg, Katrineholm, Flen
 innan tankarna följer min blick tillbaka ut över vattnet och alla de rör som ligger dĂ€r och fyller nĂ„n funktion i byggandet av citypendelns tunnel. Snart Ă€r jag pĂ„ fast mark igen, skyndandes över Riddarholmens kullersten. Är det fortfarande sant att Riddarholmen bara har en invĂ„nare? I alla tider har jag tĂ€nkt mig en Ă€ldre herre som bor kvar i den sista av residenter pĂ„ holmen, ensam kvar, och nĂ€r han inte finns med oss lĂ€ngre sĂ„ sĂ€tter företagen klorna i hans hem. Jag har aldrig gjort nĂ„gon efterforskning pĂ„ Riddarholmen, och Ă€ven om det en gĂ„ng fanns en enda resident dĂ€r sĂ„ Ă€r hen nog sedan lĂ€nge försvunnen nu. Jag sveper förbi parkeringsautomaten och smĂ„studsar nedför trapporna mot Gamla Stans T-baneutgĂ„ng. DĂ€r. DĂ€r pĂ„ helikopterplattan sitter Skinheads. Skinheadsen i sina svarta stĂ„lhĂ€ttor med vita snören, svarta uppkavlade jeans, gröna och svarta bombarjackor och alldeles kala huvuden.

En osynlig luftpust slĂ„r mig i mellangĂ€rdet och jag kippar lite efter andan. Jag blir kall inombords men Ă€ndĂ„ kĂ€nner jag svetten trĂ€nga fram i armhĂ„lorna och vid ryggslutet. Fingrarna blir stickiga och domnar av. Jag slungas tillbaka 15-20 Ă„r i tiden; ”titta inte pĂ„ dem, gör inget som kan provocera”, ”lĂ€mna stĂ€llet lugnt och stilla men sĂ„ fort du kan”, i princip skulle jag göra mig osynlig. LĂ„ta dem Ă€ga rummet och ta mig sjĂ€lv, som den felplacerade biten, ut ur sammanhanget, bort, försvinna, avlĂ€gsna mig, utan att uppröra, inte skapa oro. Skinheads hatar mig och alla andra blattar. Svartskallar, invandrare och turkar. Skinheadsen tycker att Hitler gjorde rĂ€tt, de tycker bara att de vita arierna ska fĂ„ leva, de Ă€r Sveriges KuKluxKlan. De tar första bĂ€sta chans att slĂ„ jĂ€rnrör i mina svartskallekompisars huvuden, för att sen knĂ€a ner dem pĂ„ marken och hoppa pĂ„ deras huvuden tills de blir blodiga. Skinheadsen vill slĂ„ss, de Ă€r vĂ„ldsamma, tror att svartskallekillarna snor deras tjejer. Jag har egentligen tur som Ă€r tjej. DĂ„ Ă€r risken mindre att jag blir sparkad till döds, en vĂ„ldtĂ€kt överlever en ju i alla fall. Jag tĂ€nker att det bĂ€sta sĂ€ttet Ă€r nog att inte göra motstĂ„nd, att bara ligga dĂ€r och lĂ„ta dem vĂ„ldta. En har ju hört att det Ă€r just skriken och stretandet och det dĂ€r motstĂ„ndet som gör att det tĂ€nder till Ă€nnu mer. Ingen kommer ju vĂ„ga ingripa heller, det Ă€r ju för riskabelt. Det Ă€r lĂ€skigt att titta pĂ„ TV och se hur Ny Demokrati försöker vara lite kĂ€cka och kĂ€rvĂ€nliga nĂ€r jag vet att de bara Ă€r förklĂ€dda nynazister i sina gula kostymer men att de nĂ€r nyheternas kameror Ă€r avstĂ€ngd letar sig ned i kĂ€llarlokalerna tillsammans med Skinheadsen och dricker öl och skĂ„lar med den amerikanska södern-flaggan.

Mina steg Àr nu sÀkra men kroppen kÀnns som en korthus pÄvÀg att rasa. Till vÀnster har jag T-baneentrén, till höger helikopterplattan omringad av det kalla svarta vattnet. Det Àr framÄt jag ska, upp pÄ gÄngbron igen, in bland konstgallerierna och hem till mig, till mitt Söder. Med steg i lagom takt, varken för lÄngsamma eller för snabba, med hÀnderna ledigt nedstoppade i jackfickan men knutna beredda pÄ försvar, med blicken avslappnat rakt framför mig, utan att se nonchalant eller inbjudande ut gÄr jag förbi skaran. Aldrig sÄ medveten om mitt framförande, min kroppshÄllning, minspel och takt, placerar jag noggrant mina fötter pÄ trappstegen och navigerar mig pÄ helspÀnn förbi öppna ölburkar och de Skinheads som spritt ut sig pÄ trappan. Inte förrÀn jag Àr hemma kommer jag att titta bak.

NÀr jag korsar Hornsgatan uppför Götgatan försöker jag erinra mig vad min kulturkunskapslÀrare berÀttade om Skinheadsen, om ska-musiken som har sitt ursprung i Karibien, och att mÄnga av dessa personer bara var illa pÄlÀsta, stupfulla mes-rasister som trodde att de skulle vara Skinheads. De riktigt farliga nazisterna, de som var smarta, utbildade och faktiskt försökte bevara Sverige svenskt, de syntes och hördes inte. De ville förÀndra pÄ en mer genomtÀnkt fundamental nivÄ, genom politiken och hemliga rörelser. Detta gjorde de smartast hemma pÄ sin kammare, inte brÄkandes ute pÄ stans gator. Trots detta var 30 november en kvÀll mina syskon och jag helst skulle tillbringa hemma. HÄlla oss borta frÄn hatet.

Idag Àr jag vuxen. Det var lÀnge sedan jag tÀnkte pÄ den tiden och den rÀdslan som alltid lÄg nÀra till hands. Men min promenad förbi helikopterplattan och Skinheadsen hÀromdagen skjutsade mig tillbaka till den tiden i rekordfart. KÀnslan sitter som ett fysiskt minne i kroppen och den kickar in pÄ en sekund. Fortfarande idag, Är 2013, hÄller jag mig gÀrna lÄngt borta frÄn Kungsan och Gustav Adolfs Torg den 30 november.