Igår kväll var jag över hos min syster Mrs. I för lite häng och för att få min välbehövda hjärtedos av hennes barn. Efter en grundlig genomgång av de olika karaktärsdragen för hajar, valar och andra stora vattendjur (”späckhuggare låter för mig relativt läskigt och rovdjursaktigt, men de ser ju ut som gulligt pandafärgade delfiner…?”), och vad som för mig ter sig som en mycket avancerad nivå av Marathon-Schlager-scenombyte, men i Mini-Vs fall mest handlar om att hinna avnjuta så många som möjligt av sina klänningar, satte vi oss och åt tacos. Barnen sjönk så småningom in i fredagsmysläge framför en film medan Mrs. I och jag började prata om… Ja vad pratade vi om egentligen? Identitet? Självuppfattning? En individs olika roller och hur de förändras över tid, adderas eller ersätts?
Jag kastade ett öga på syskonparet som satt i soffan och för en millisekund stannade tanken, precis som den gjort så många gånger förut. Hur kom de hit? För bara ett par år sedan fanns de inte, och nu sitter de där som den mest självklara saken i världen. För dem finns ingen annan verklighet, ingen tidigare sanning än den som nu finns med dem i den. För dem är Mrs. I ”mamma” och det är omöjligt för dem att förstå att ”mamma” inte var ”mamma” för sex år sedan, att hon då var dotter, syster och partner, men inte deras mamma. Även när de blir äldre och förstås förstår själva konceptet av familjebildning och generationer så är det omöjligt för dem att begripa och känna den person som Mrs. I egentligen är, eller var förut, eller kanske är vid sidan om. För hur är det egentligen, behåller vi våra olika identiteter när nya skapas och rör oss emellan dem, eller ersätter vi gamla för de nya? Jag vill gärna tro att identiteter lagras och att mitt arkiv fylls ut allteftersom mitt liv berikas med nya upplevelser, situationer, personer och relationer. Att en viss identitet får ta ett steg åt sidan för att göra rum för en annan. Vad jag också tror är att den identitet jag kan identifiera i mig själv inte riktigt överensstämmer med hur mottagaren uppfattar densamma. Min syster vet att hon är mamma till sina två barn (doh!), hon intar den rollen med dem samtidigt som hon i sitt sinne bara är ”sig själv” så som hon alltid varit, hemma med vår familj, som min syster och som våra föräldrars barn. Det häftiga är att Maxi-V och Mini-V inte har nån aning om, och aldrig kommer att kunna inse, vem denna ”själv” egentligen är.
Medan jag fortsatte att på ett tämligen maniskt eller kanske slentrianmässigt sätt stoppa nachos med systers hemmagjorda guacamole i munnen, trots att magen redan var full av middag, ledde våra funderingar plötsligt in på nästa generation, eller snarare den tidigare generationen, våra föräldrar. Mrs. I utbrister att samma fenomen ju gäller för oss syskon, att vi trots vår vetskap om mamma och vår moster och hur de växte upp med våra morföräldrar, egentligen inte riktigt kan haja vem mamma egentligen, allt som oftast, genomsyrande och från början, känner sig som. Det är tanken, den som en har inombords som ingen annan kan komma åt, som är den enda som kan förstå den identiteten.
Snabbt hinner jag reflektera över ”tanken” och hur jag gång på gång fascineras över den. ”Tanken” som fenomen. Tanken är det enda som jag kan hålla privat, det enda som ingen kan komma åt, vare sig med våld eller genom min egen oförsiktighet. Jag kan välja att dela mina tankar, men trots min ärliga intention att förmedla ”sanningen” så tror jag att en stor del av min ”sanna tanke” försvinner i passagen mellan huvudet och den skrivna texten eller det yttrade ordet. Det vackra är att jag kan välja. Jag kan välja att inte dela min tanke, jag kan välja att förvränga den innan den yttras. Jag kan välja att behålla den själv, att gotta mig i den, avnjuta den och aldrig avslöja den. Den är min.
Jag förundras över de tankar och de identiteter människor går omkring och bär på. Det är fantastiskt. Apropå vår mor och identiteter spinner Mrs. I vidare på släktskap och visar mig hur hon påbörjat släktforskning på nätet. Familj, i alla dess skepnader, har alltid varit viktigt för mig och mina nära, och det är därför inte en nyhet att min far muntligen kan rabbla upp namnen på åtminstone tio generationer bakåt i tiden och ge en förklaring av vad deras turkiska namn betyder på svenska. Också på min mors sida har jag vetat att mormors släkt är från de Värmländska skogarna, med nåt inslag av Vallonsläkt, och att morfars släkt kommer från de Gotländska slätterna. Men min systers påbörjade forskning uppenbarade också ett väldigt frekvent resande över Atlanten under förra sekelskiftet. Med tanke på att resenären fick åtminstone en sisådär 8-10 barn här i Sverige med två olika damer under de åren han var hemma, och han var borta ett par år i taget när han var over there, anar jag att det finns en hel del värmländskt blod i Minnesota! Kanske är det dags att dessa utvandrar-ättlingar får besök av sin Gotsk-Istanbulska Stockholmssläkting?
Stockholm Serendipity 