Om att hitta modet till att göra nåt


Tusentals människor räddade, människor på flykt från sitt eget land, människor vars valda politiker tycker att de är äckliga, smutsiga och besudlar stadsbilden. Människor som ska rensas från gatorna, spottas på, sparkas ned och brännas upp.

Dessa människor räddade Raoul Wallenberg. Raoul, en 30-ish-årig snubbe från Stockholm som pluggat arkitektur och kört några terminer i USA. Han ville göra nåt bra för mänskligheten, göra skillnad, och fann sig plötsligt i en situation där det blev möjligt. Raoul var otroligt modig. Samtidigt som han troligtvis inte tänkte på sig själv som ”Raoul Wallenberg – den svenska diplomaten som skyddade och gömde judar från koncentrationslägren”. Han var ju bara Raoul. Jag tänker på hur Raoul skulle ha varit om han var med oss idag, i sitt 30-åriga jag. Skulle han ha instagrammat nån snygg bild från någon mottagning på USA:s ambassad, för att få oss följare att fråga var han höll hus. Hashtag champagne. Hashtag diplomati. Hashtag toughlifebutsomeonesgottadoit, för att få oss att nyfiket ställa frågor. Kanske skulle han ha mappat sig på kartan @AmericanEmbassy så att han kunde svara att han hade en liten tête-à-tête med Generalkonsuln? Kanske skulle han ha postat en bild på Facebook av en tiggare utanför T-baneuppgången Östermalmstorg, ni vet där vid Friday’s, med den allmänt riktade frågan “Hur blev det såhär?”. Continue reading

Choosing the Perfect Blog Name: Paper and Salt


A bright pink picture with an embossed leaf.

This is the desktop of my mind

I love this interview below with Nicole Villeneuve, the author of the blog Paper and Salt. The name Paper and Salt is so pretty and that is what caught my attention to continue reading the interview. The name rolls nicely on the tongue and I see it, just like the ladies having tea in her picture, in black and white. It’s delicate somehow, it’s as if I can hear the crisp sound of a good quality old page being turned in a book… Beautiful!

A few months ago I started my own blog Stockholm Serendipity. I love the word serendipity, for its meaning and also for the way it sounds and look on paper. I knew I wanted my blog name to include a city which I identify with, which for different reasons would be Stockholm, London, New York City or Tokyo. Stockholm Serendipity was a perfect match! To my eyes, my ears and my tongue. And my mind 🙂

If you want to read my blog post on how my thoughts were going about the name serendipity, you can find it here https://stockholmserendipity.wordpress.com/2014/01/17/on-the-topic-of-serendipity/ I’d love to hear your comment, and perhaps an insight into how you yourself came up with your blog name?

Happy reading!

The Daily Post

From Talking Covers to The Importance of Being Serbian, we always enjoy hearing from bloggers about the clever names they come up with for their blogs. Today, we’re chatting with Nicole Villeneuve, who writes about food and literature over at Paper and Salt.

Paper and Salt header

View original post 766 more words

Vem är du, vem är jag? – Gamla, nya och tillskrivna identiteter


Image

Igår kväll var jag över hos min syster Mrs. I för lite häng och för att få min välbehövda hjärtedos av hennes barn. Efter en grundlig genomgång av de olika karaktärsdragen för hajar, valar och andra stora vattendjur (”späckhuggare låter för mig relativt läskigt och rovdjursaktigt, men de ser ju ut som gulligt pandafärgade delfiner…?”), och vad som för mig ter sig som en mycket avancerad nivå av Marathon-Schlager-scenombyte, men i Mini-Vs fall mest handlar om att hinna avnjuta så många som möjligt av sina klänningar, satte vi oss och åt tacos. Barnen sjönk så småningom in i fredagsmysläge framför en film medan Mrs. I och jag började prata om… Ja vad pratade vi om egentligen? Identitet? Självuppfattning? En individs olika roller och hur de förändras över tid, adderas eller ersätts?

Jag kastade ett öga på syskonparet som satt i soffan och för en millisekund stannade tanken, precis som den gjort så många gånger förut. Hur kom de hit? För bara ett par år sedan fanns de inte, och nu sitter de där som den mest självklara saken i världen. För dem finns ingen annan verklighet, ingen tidigare sanning än den som nu finns med dem i den. För dem är Mrs. I ”mamma” och det är omöjligt för dem att förstå att ”mamma” inte var ”mamma” för sex år sedan, att hon då var dotter, syster och partner, men inte deras mamma. Även när de blir äldre och förstås förstår själva konceptet av familjebildning och generationer så är det omöjligt för dem att begripa och känna den person som Mrs. I egentligen är, eller var förut, eller kanske är vid sidan om. För hur är det egentligen, behåller vi våra olika identiteter när nya skapas och rör oss emellan dem, eller ersätter vi gamla för de nya? Jag vill gärna tro att identiteter lagras och att mitt arkiv fylls ut allteftersom mitt liv berikas med nya upplevelser, situationer, personer och relationer. Att en viss identitet får ta ett steg åt sidan för att göra rum för en annan. Vad jag också tror är att den identitet jag kan identifiera i mig själv inte riktigt överensstämmer med hur mottagaren uppfattar densamma. Min syster vet att hon är mamma till sina två barn (doh!), hon intar den rollen med dem samtidigt som hon i sitt sinne bara är ”sig själv” så som hon alltid varit, hemma med vår familj, som min syster och som våra föräldrars barn. Det häftiga är att Maxi-V och Mini-V inte har nån aning om, och aldrig kommer att kunna inse, vem denna ”själv” egentligen är.

Medan jag fortsatte att på ett tämligen maniskt eller kanske slentrianmässigt sätt stoppa nachos med systers hemmagjorda guacamole i munnen, trots att magen redan var full av middag, ledde våra funderingar plötsligt in på nästa generation, eller snarare den tidigare generationen, våra föräldrar. Mrs. I utbrister att samma fenomen ju gäller för oss syskon, att vi trots vår vetskap om mamma och vår moster och hur de växte upp med våra morföräldrar, egentligen inte riktigt kan haja vem mamma egentligen, allt som oftast, genomsyrande och från början, känner sig som. Det är tanken, den som en har inombords som ingen annan kan komma åt, som är den enda som kan förstå den identiteten.

Snabbt hinner jag reflektera över ”tanken” och hur jag gång på gång fascineras över den. ”Tanken” som fenomen. Tanken är det enda som jag kan hålla privat, det enda som ingen kan komma åt, vare sig med våld eller genom min egen oförsiktighet. Jag kan välja att dela mina tankar, men trots min ärliga intention att förmedla ”sanningen” så tror jag att en stor del av min ”sanna tanke” försvinner i passagen mellan huvudet och den skrivna texten eller det yttrade ordet. Det vackra är att jag kan välja. Jag kan välja att inte dela min tanke, jag kan välja att förvränga den innan den yttras. Jag kan välja att behålla den själv, att gotta mig i den, avnjuta den och aldrig avslöja den. Den är min.

Jag förundras över de tankar och de identiteter människor går omkring och bär på. Det är fantastiskt. Apropå vår mor och identiteter spinner Mrs. I vidare på släktskap och visar mig hur hon påbörjat släktforskning på nätet. Familj, i alla dess skepnader, har alltid varit viktigt för mig och mina nära, och det är därför inte en nyhet att min far muntligen kan rabbla upp namnen på åtminstone tio generationer bakåt i tiden och ge en förklaring av vad deras turkiska namn betyder på svenska. Också på min mors sida har jag vetat att mormors släkt är från de Värmländska skogarna, med nåt inslag av Vallonsläkt, och att morfars släkt kommer från de Gotländska slätterna. Men min systers påbörjade forskning uppenbarade också ett väldigt frekvent resande över Atlanten under förra sekelskiftet. Med tanke på att resenären fick åtminstone en sisådär 8-10 barn här i Sverige med två olika damer under de åren han var hemma, och han var borta ett par år i taget när han var over there, anar jag att det finns en hel del värmländskt blod i Minnesota! Kanske är det dags att dessa utvandrar-ättlingar får besök av sin Gotsk-Istanbulska Stockholmssläkting?

Hell’s Kitchen, Södermalm or Krabi – Where do you want to live?


NYCRock

Last night I was out walking, I mean in the very middle of the night. I’m going through some sort of delayed jetlag and if it’s one thing I really do not like it is to be in bed without being tired. I very easily get almost manic urges to go out running or cooking or cleaning the house. I see no point in wasting time just laying there “trying” to go to sleep if my body is not tired. Of course sometimes the mind is tired so whatever activity I set out to do might end with a quite poor result. In those cases watching a film or, ehrm… perhaps a little glimpse on Facebook might suffice. But yea, lying in bed restless is not for me. Better do something productive whilst awake!

So, this time I went out for a walk at 2:30am. Stupid some might say, why not some others may say. I’m of the opinion that cities are safe places, surroundings that don’t go to sleep and always folks around. Unless you live in an area know to be very unsafe due to high criminality or something of that sort, I don’t see a problem with going out alone. Rather, I see it as a fortune! I’m a city person, not a countryside individual.  Stockholm and its surroundings is the city in which I spent most years of my life, and I love this city. It’s big enough to always offer something new, yet it’s small enough to have its integrity and good qualities that larger metropolis often start lacking. – Yes yes, I know, Dubai is large and still impeccable. True, but its sort of fake, certainly doesn’t have the same integrity as say Stockholm. The same is true for, say Singapore. Brilliantly tidy and efficient and perfect, but do I want to spend the rest of my life there? Not necessarily. I like a bit of street graffiti, unpolished cobble streets, and a change of seasons. – Anyhow, I went out for a walk and to me it feels fairly normal. My aunty would tell me that it’s unsafe to be in the city and would much rather have me move to a suburb, or perhaps to a cute house in the country side. And a very close friend of mine would most likely remind me that Stockholm is not really a city, try Los Angeles or Tokyo instead. I like LA and I love Tokyo, perhaps I’ll spend some more permanent time there at some point. But as for countryside living, I only have one thing to say – No one will hear you scream…

This morning, after 3 rounds of sleep and my night walk and another forced nap, I remained in bed in the dark and browsed BuzzFeed, being determined not to rise before 6:30am. I took this test to find out What City I Should Actually Live In? With 9 questions, each with 9 possible answers to pick from, I could sort of make out which answer would categorise me as a certain type of person. I mean, what are the stereotypes for “a venti-skinny-soy-non-foam-sugar-free-vanilla-latte” and “a cup of black brew”…? Yes, exactly. But I tried to ignore the obvious and refrain from letting my subconscious(?) predetermined idea of what city I would like to be associated with control my answers. You want to know my result?! New York 🙂 Apparently, I am “a BOSS, made for the concrete jungle. Of all of your friends you’ve always been the most ambitious. You love the fast-paced beat of the city and are constantly in search of bigger things. Basically, there’s nothing you can’t do.” Basically I’m pretty amazing. And sorry to all of my friends. And yes, I do love Jay-Z’s and Alicia Key’s Empire State of Mind. I spent 4 years in Manhattan and I think I’ll be back. Jay, I’m not sure I’ll be hood forever though. Not sure I have ever been hood… Can I be more like Alicia please?