Tusentals människor räddade, människor på flykt från sitt eget land, människor vars valda politiker tycker att de är äckliga, smutsiga och besudlar stadsbilden. Människor som ska rensas från gatorna, spottas på, sparkas ned och brännas upp.
Dessa människor räddade Raoul Wallenberg. Raoul, en 30-ish-årig snubbe från Stockholm som pluggat arkitektur och kört några terminer i USA. Han ville göra nåt bra för mänskligheten, göra skillnad, och fann sig plötsligt i en situation där det blev möjligt. Raoul var otroligt modig. Samtidigt som han troligtvis inte tänkte på sig själv som ”Raoul Wallenberg – den svenska diplomaten som skyddade och gömde judar från koncentrationslägren”. Han var ju bara Raoul. Jag tänker på hur Raoul skulle ha varit om han var med oss idag, i sitt 30-åriga jag. Skulle han ha instagrammat nån snygg bild från någon mottagning på USA:s ambassad, för att få oss följare att fråga var han höll hus. Hashtag champagne. Hashtag diplomati. Hashtag toughlifebutsomeonesgottadoit, för att få oss att nyfiket ställa frågor. Kanske skulle han ha mappat sig på kartan @AmericanEmbassy så att han kunde svara att han hade en liten tête-à-tête med Generalkonsuln? Kanske skulle han ha postat en bild på Facebook av en tiggare utanför T-baneuppgången Östermalmstorg, ni vet där vid Friday’s, med den allmänt riktade frågan “Hur blev det såhär?”.
Raoul, den kärvänlige och populära Stockholmssnubben, hade säkerligen vänner på olika sidor av politiken, alltså inte rasister!, men de som faktiskt var trötta på att vi inte tar hand om våra egna först. Jag undrar vad han sa när han satt ned med sina vänner och tog ett glas efter jobbet, när de pratade om allt som hände nere i Europa. Kanske tyckte några att det var för jävligt hur människor tvingade sig in i angränsande länder som om de förväntade sig att vi skulle ta hand om dem. Vore det inte bättre om de löste problemen i sina egna länder istället för att försöka snylta på andra länder som har det ordnat för sig? Jag undrar vad Raoul svarade då. För visst vore det ju naturligt att deras egen regering tog hand om dem, och fixade systemet, det ska ju inte ligga på vårt ansvar. Jag funderar på hur Raoul tänkte då. Tänkte han precis som jag, att nationsgränserna ju ändå är påhittade, en uppsatt struktur för att få saker och ting att funka smidigt, men när det kommer till kritan så är vi människor, med förnuft och känsla, logik och visdom. Människor som hjälper till när det behövs, oavsett på vilken sida av åkern du råkar vara född. Kanske smuttade Raoul på sin drink, funderade på om han skulle ta fighten, eller ligga lågt och hålla sina tankar för sig själv. Idag hade han kanske gått hem, skrivit ett blogginlägg som hade fått ge uttryck för kvällens diskussion.
Jag tänker på den dagen då jag blir tvungen att dra till Norge. När hoten mot min existens, min kropp och mitt sinne blir så allvarliga att jag tvingas försvinna. Jag funderar på vilken väska som är bäst att packa i. Jag har ingen ryggsäck, min Samsonite rullväska är ju störst, då får jag med mig flest grejer och den kan rullas så jag slipper bära. Men det kanske inte funkar om jag ska dra den i naturen. Eller alltså, hur fasiken tar en sig till Norge utan SAS eller SJ?! Typ genom en skog eller? Nä, det får kanske bli min stora Balenciaga-väska, den rymmer en hel del. Viktigaste är ändå VISA-kortet, mobilen och laddaren, så att jag kan vara uppkopplad, ringa mamma och baba, organisera och fixa med pengar. Och worst-case-scenario kan jag ju sälja väskan om jag behöver några tusenlappar. Alltså om det blir kris, I like my bag… Men förstås, då kommer jag väl få höra att om jag är rik nog att ha min väska och min iPhone så behöver jag ju inte dra från Sverige. För vore det inte bättre om jag löste problemet i mitt eget land istället för att försöka snylta på andra länder som har det ordnat för sig? Visst vore det ju rimligt att min egen regering tog hand om mig, och fixade systemet, det ska ju inte ligga på Norges ansvar. Men mina demokratiskt folkvalda politiker vill inte ha mig där. Det svenska demokratiska partiet vill inte att personer som jag ska vara i sitt hemland. Arbete ger frihet. Men trots min höga utbildning som gynnar Sveriges smartkapital och de jobb och skatter som jag bidrar till, räcker det tydligen inte. Kommer den dagen att komma, när jag blir tvungen att dra?
Jag undrar om Raoul hade kommit på idén att sätta upp små hinkar på gatustolpar runt om i Stockholm city, där människor kan lämna sin tomma flaska på språng, och någon annan människa kan plocka upp den och gå och panta. Jag undrar om Raoul hade avvarat sina småmynt i fickorna till en annan person som behövde dem bättre, så att kostymbyxorna satt snyggare inför jobbmötet. Jag undrar om Raoul hade mäktade med att dag ut och dag in rensa bland alla kommentarer på sina inlägg, för att radera de vidriga nättroll som gång på gång vill göra sig hörda. Jag tror att Raoul hade det i sig, jag tror att han skulle gjort allt detta, och lite till, om än kanske på andra sätt.
Idag är det Raoul Wallenbergs dag – en dag för medmänsklighet och för alla människors lika värde. Om Raoul var med oss idag, vad hade han gjort?
Stockholm Serendipity 