Om att hitta modet till att göra nåt


Tusentals människor räddade, människor på flykt från sitt eget land, människor vars valda politiker tycker att de är äckliga, smutsiga och besudlar stadsbilden. Människor som ska rensas från gatorna, spottas på, sparkas ned och brännas upp.

Dessa människor räddade Raoul Wallenberg. Raoul, en 30-ish-årig snubbe från Stockholm som pluggat arkitektur och kört några terminer i USA. Han ville göra nåt bra för mänskligheten, göra skillnad, och fann sig plötsligt i en situation där det blev möjligt. Raoul var otroligt modig. Samtidigt som han troligtvis inte tänkte på sig själv som ”Raoul Wallenberg – den svenska diplomaten som skyddade och gömde judar från koncentrationslägren”. Han var ju bara Raoul. Jag tänker på hur Raoul skulle ha varit om han var med oss idag, i sitt 30-åriga jag. Skulle han ha instagrammat nån snygg bild från någon mottagning på USA:s ambassad, för att få oss följare att fråga var han höll hus. Hashtag champagne. Hashtag diplomati. Hashtag toughlifebutsomeonesgottadoit, för att få oss att nyfiket ställa frågor. Kanske skulle han ha mappat sig på kartan @AmericanEmbassy så att han kunde svara att han hade en liten tête-à-tête med Generalkonsuln? Kanske skulle han ha postat en bild på Facebook av en tiggare utanför T-baneuppgången Östermalmstorg, ni vet där vid Friday’s, med den allmänt riktade frågan “Hur blev det såhär?”. Continue reading