Snuvad på konfekten? Eller åtminstone kaffet som hörde därtill…

Varje gång du betalar med kort i affären, vilket jag förmodar numera är regel snarare än undantag, gör du en liten förlust. Eller kanske rentutav en liten vinst. Det är det här som jag har gått och funderat lite på. Det förlorade kaffet kommer jag till sen 🙂

Sverige är nog idag ett av de få länder i världen som inte (längre) har mynt att representera ören. De flesta andra länder har ju någon form av cents, i vissa fall av betydande värde, i andra fall tycks de nästan bara vara symboliska. Dock har vi ju fortfarande priser som sätts i hela kronor och ören, varpå mängden av varor vi köper avgör hur mycket av de där örena vi faktiskt kommer att betala. Eller inte. Betalar vi med kort så dras ju den exakta summan från kortet, med precisa ören. Betalar vi däremot med kontanter rundas ju summan av till närmaste hel krona. Har summan hamnat på någonting med hela kronor och upp till och med 49 öre så slipper vi ju betala örena. Kostar det däremot någonting med 50 öre och uppåt 99 blir vi ju skyldiga att betala alla de där örena, och kanske några extra, till dess att det bildar en hel krona (grundläggande matematik: <49 öre rundas nedåt, >50 rundas uppåt).

Om en var riktigt noga med att spara pengar, och hade tiden och intresset nog, borde en ju alltid se till att välja betalsätt, kort eller kontanter, beroende på vad summan av köpet var: Kontanter vid köp av varor för <49 öre, och kort vid köp av varor för >50 öre. Men den tiden har en förstås inte, och är det så att vi förlorar några ören här och där genom att inte välja klokt så är det kanske ett okej pris att betala för bekvämligheten att slippa tänka på att alltid ha kontanter till hands och slippa behöva fatta sekundsbeslutet om vilket betalmedel som ska användas när en står där i Coop-kassan och är redo att attackera Kexchokladen i brist på färdigserverad middag.

Jag undrar dock, i slutändan, om jag gjort flest vinster eller förluster den dagen jag slutar handla. Och vilka summor det egentligen rör sig om. Kommer plus och minus i princip ha gått på ett ut. Eller är det en fråga om många bäckar små…?

Jo, kaffet! Bli du också snuvad på gratiskaffet på lunchen?

Äter du lunch ute så ingår ju ofta kaffe på maten. Även sallad, bröd, smör och ibland dryck brukar ju ingå. Men om du väljer att ta med dig lunchen som take away, inte brukar du ta med dig en kopp kaffe också? Det har i alla fall jag aldrig gjort. Hittills. När jag tar med mig maten bruka jag få en liten plastlåda att plocka sallad i från buffébordet, kanske lyckas jag klämma ner en brödskiva där också. Men aldrig har jag frågat om jag kan få en pappersmugg med lock för att också ta med mig kaffet som ingår. Jag tror inte ens att alla restauranger har sådana muggar om de normalt inte säljer ta-med-kaffe, t.ex. som min lokala indier… Men vad händer då om jag vill ta med mig kaffet? Säger de att det inte går? Kan jag pruta ned priset då?

Om en ska tillbaka till kontoret och den gemensamma kaffebryggaren så är väl det en sak. Men om jag ska hem till mig och jobba hemifrån, då måste jag ju göra eget kaffe, det är ju både tidsödande och kostsamt! Ja jösses. Men jag vågar inte fråga.

Min far är bra på att pruta. Han gör det allt som oftast. Och det är okej, faktiskt, även i Sverige. Priser på prislapparna är, faktiskt, oftast bara rekommenderade priser. På El-Giganten köpte han något för flera tusen, jag minns inte exakt vad det var, men en DVD eller en tv eller liknande, och frågade i kassan vad för rabatt expediten kunde ge. Expediten, något överraskad och lite besvärad meddelade att de inte var någon rabatt på varan. Daddy B svarade då trevligt att han mycket väl förstod det, men undrade vad expediten kunde göra för honom. Stackars lilla 90-talisten visste nog inte alls vad han skulle ta sig för när Daddy B lugnt och tålmodigt föreslog andra små varor som han skulle kunna få med på köpet, och det hela slutade med att vi packade ned den stora dyra varan i påsen, tillsammans med en fin potatisskalare á 49kr! Tackar!

Så låt höra! Brukar du ta med dig kaffet på maten? Eller vad var det senaste du prutade på? Inte var det i Sverige månntro…?

Advertisement

From nine to five – and the mystery of the mature greeting

How do you write the number 9?

Starting in the top right corner with the anti-clockwise balloon followed by a straight line down? Or starting from the base line, working your way upwards on the right in one big mirrored C, turning in on itself toward the end? Perhaps you start from the very center of the figure, moving clock-wise to the left, upwards, reaching the top and continue down in an arrow shaped hand movement until you reach the bottom, as if drawing one circle – right, lower, left, up, right again and then finishing off with a long slide of the hand, getting off track from the original circle shape? That is how I do it. The latter. I write the number 9 starting from right to left, as if writing in Arabic, which I by the way have no skills in doing. But that is not how I was taught.

Only in 7^th or 8^th grade, after having followed the example of my maths- physics-, chemistry- and gym teacher Mr. Å, did I switch to this much more simple and swift way of writing a nine. I saw him do those nines on the white board and it made all the calculations look so much easier! I tried it. Being 13 years old I was no longer forced to use pencils in school, but was, much to my happiness, allowed to use ball point pens, and I figured no one would tell me off for steering away from writing protocol…