Hell’s Kitchen, Södermalm or Krabi – Where do you want to live?


NYCRock

Last night I was out walking, I mean in the very middle of the night. I’m going through some sort of delayed jetlag and if it’s one thing I really do not like it is to be in bed without being tired. I very easily get almost manic urges to go out running or cooking or cleaning the house. I see no point in wasting time just laying there “trying” to go to sleep if my body is not tired. Of course sometimes the mind is tired so whatever activity I set out to do might end with a quite poor result. In those cases watching a film or, ehrm… perhaps a little glimpse on Facebook might suffice. But yea, lying in bed restless is not for me. Better do something productive whilst awake!

So, this time I went out for a walk at 2:30am. Stupid some might say, why not some others may say. I’m of the opinion that cities are safe places, surroundings that don’t go to sleep and always folks around. Unless you live in an area know to be very unsafe due to high criminality or something of that sort, I don’t see a problem with going out alone. Rather, I see it as a fortune! I’m a city person, not a countryside individual.  Stockholm and its surroundings is the city in which I spent most years of my life, and I love this city. It’s big enough to always offer something new, yet it’s small enough to have its integrity and good qualities that larger metropolis often start lacking. – Yes yes, I know, Dubai is large and still impeccable. True, but its sort of fake, certainly doesn’t have the same integrity as say Stockholm. The same is true for, say Singapore. Brilliantly tidy and efficient and perfect, but do I want to spend the rest of my life there? Not necessarily. I like a bit of street graffiti, unpolished cobble streets, and a change of seasons. – Anyhow, I went out for a walk and to me it feels fairly normal. My aunty would tell me that it’s unsafe to be in the city and would much rather have me move to a suburb, or perhaps to a cute house in the country side. And a very close friend of mine would most likely remind me that Stockholm is not really a city, try Los Angeles or Tokyo instead. I like LA and I love Tokyo, perhaps I’ll spend some more permanent time there at some point. But as for countryside living, I only have one thing to say – No one will hear you scream…

This morning, after 3 rounds of sleep and my night walk and another forced nap, I remained in bed in the dark and browsed BuzzFeed, being determined not to rise before 6:30am. I took this test to find out What City I Should Actually Live In? With 9 questions, each with 9 possible answers to pick from, I could sort of make out which answer would categorise me as a certain type of person. I mean, what are the stereotypes for “a venti-skinny-soy-non-foam-sugar-free-vanilla-latte” and “a cup of black brew”…? Yes, exactly. But I tried to ignore the obvious and refrain from letting my subconscious(?) predetermined idea of what city I would like to be associated with control my answers. You want to know my result?! New York 🙂 Apparently, I am “a BOSS, made for the concrete jungle. Of all of your friends you’ve always been the most ambitious. You love the fast-paced beat of the city and are constantly in search of bigger things. Basically, there’s nothing you can’t do.” Basically I’m pretty amazing. And sorry to all of my friends. And yes, I do love Jay-Z’s and Alicia Key’s Empire State of Mind. I spent 4 years in Manhattan and I think I’ll be back. Jay, I’m not sure I’ll be hood forever though. Not sure I have ever been hood… Can I be more like Alicia please?

Advertisements

I’m back to blogging!


I took a month(?!) off from blogging. Haha it sounds like blogging is hard work and as if I’ve been doing it for ages, when in fact writing is something I do for myself anyway, regardless if I post it in a blog or not, and that I have been doing for ages. Blogging though, I only started in December! Anyhow, I was away during the holidays, I’ve had to work on some projects that took up most of my time, and I have been doing a little thinking on this blogging-thing.

Before the new year I started blogging as an experiment, just to get some of my texts out for people to read them. I had been recommended by different sets of people I know, and don’t know actually, to start blogging. These folks were interested in things I had been talking about, stuff I contributed with in discussions and they were curious about my angle on certain topics. This was certainly ego boosting and I figured blogging could be fun! It should be noted that I had never, before December last year, read any blogs in the sense that I followed them and was notified of every new post. I had read a few blog posts by various people via Facebook, only because my Facebook friends would have posted certain texts in their news feed, and I had logged on to probably 4 or 5 different ones that my friends had set up for specific, time regulated, journeys like long-distance trips or a pregnancy. Today I have logged on to a handful of blogs by people I don’t know, like a mega celebrity or a known name in the local blogosphere. I reckoned it would be a good idea to do some leisurely research, at least to get an insight into blogging from both sides, not just as a writer but also as a reader. It seems though as if I need some time to get into the reading :-). How will I find time to read all those interesting blogs that I am sure are out there? Does that mean that people won’t find the time to read and follow my blog either?! Yikes!

What I have concluded though during my little think on this blogging-thing, is that I need to take a stand between Blogspot/blogger and WordPress. In December 2013 I started on StockholmSerendipity.blogspot.se simply because I already had a Google account and it seemed easy enough. My experience was overall positive but I know some readers expressed difficulties when trying to comment on my posts; and the mobile version, whilst being graphically pretty, didn’t work as well as I had hoped. I also saw an increased number of interesting topics on Facebook that were linked from WordPress accounts. So, what did I do? I naturally set up an account here too! This way I can try it out for a while and then I’ll be able to better determine which location suits me the best. I promise I’ll let you know…

Happy reading, and please feel free to comment!

P.S. I transferred my most read post from the previous location to here, so if you wish, you can read them all here now, all marked with today’s date: Friday 17 January 2014. Ah, some are in English and some are in Swedish. I tend to just write in whichever language comes to me when I come across a certain topic. I apologies for any inconvenience. Sometimes Google Translate helps. Sometimes it makes for a good giggle…

Sexuality education – global and local barriers and opportunities


© Lennart Nilsson

© Lennart Nilsson

Despite the crucial element of sexuality education to increase general public health and ensure actual implementation of human rights for all, it is a tremendously controversial topic in many countries around the world. In many cases, the discussions around sex, sexuality and the education of it, are infected by conventional wisdom, traditional believes and society’s norms. Whether sexuality education should exist at all is an opinion often tainted by internal political agendas, historical bonds between nations and religious dominance in the society.

The rationale for sexuality education is manifold. In some developed countries sexuality education is part of the national curriculum and should thus be integrated in formal schooling. Sweden is a prime example of such country where sexuality education is mandatory, the discourse around sex is widely open in society and access to information, clinics and contraceptives is impeccable. Despite this, teachers colleges most often lack in training their students, and thus the quality of sexuality education in schools are highly varied depending on the individual teacher. As a result, sex and sexuality are still often suppressed in society by taboos and stigmas.

In developing countries, sexuality education is often presented under the umbrella of sexual and reproductive health and rights (SRHR), encompassing “negative” topics such as sexually transmitted infections (STI) including HIV as well as unwanted pregnancies and unsafe abortions. Solutions to alleviate these challenges are also presented, such as information about and access to contraceptives, and family planning as well as discussions about change in normative attitudes. Albeit the focus on sexual rights is somewhat neglected when it relates to love, sexual pleasure and gender equality. Instead focus often remains medical, teaching about the body and reproduction, which is a good start for sure!

The traditional target audiences for sexuality education are youth, in particular girls. However, in a majority of developing countries formal schooling is a luxury for the selected few, therefore it is essential to focus on the strengthening of community outreach by social franchising where making use of civil society organisations and local community leaders is important. International NGOs, funded by governments, roll out SRHR projects where they train peers such as commercial sex workers and orphaned street children to pass on their knowledge to children and youth in non-formal settings. This method is highly valuable and it is critical that these peer educators receive adequate training for their assignment.

Some common misconceptions facing teachers of sexuality education is that such education will increase youth’s promiscuous behaviour before marriage and reduce students’ respect for the teacher by whom they are taught. In the development of these discussions worries are also raised regarding contraceptives as the devil, enabling women to be unfaithful to their husbands without any obvious consequences. The teacher or mentor must therefore be highly trained to counter argue such claims. Another aspect to consider in the engagement of sexuality education is the ethical dilemma of conveying “facts” while taking into account the local customs, believes and traditions of your audience. How is this done without patronising the people you are talking with? As an NGO worker, regional frameworks[1], which underline the necessity of objectivity in sexuality education usually, back one up. They state that curricula should be based on scientific facts with correct information about contraceptive methods; should be inclusive of all audiences and not be discriminatory nor underpin any stereotypes.

By only scraping the surface of sexuality education and the role it plays or should play in formal and non-formal educational settings and societies across the globe, I have left out a lot. Some topics I have merely or not at all touched upon, even though they often provide different angles to and contribute to the larger discourse within the realm of sexuality education and SRHR, e.g. lesbian, gay, bisexual, transgender and queer (LGBTQ) sexual identity; homogeneous, heterogeneous and polyamorous relationships; sexual preferences; sexual abstinence; definition of sex; masturbation; abortion and “menstrual regulation’; adults’ rights vs. youth’s rights; sexual violence, honour and rape; age of marriage; laws; infrastructure as means of accessibility to clinics, contraceptives and maternal health.

Ethical barriers and other challenges for sexuality education are many. But the opportunities are also plenty. Sexuality education will help reduce the number of maternal mortalities and will be crucial to reach the Millennium Development Goal 5 of improving maternal health by 2015. With proper training for educators, with cultural sensibility of international NGOs and with relevantly tailored curricula, sexual education is the right tool to increase public health and allow all people to enjoy their human rights.

Only in the past week we have seen important days for all the people on in our world; Nelson Mandela’s passing (5 December), Human Rights Day (10 December) and The Nobel Prize Award Ceremony & Banquet (10 December). Just a few days before that was the annual World aids day (WAD, 1 December) and Christmas with all it’s warmth and prayers for those in need is just around the corner. During this period it is easy to fall into the almost indulgent mode of angelic thinking, patting oneself on the back for sharing an ill person’s story on Facebook or perhaps even donating a gift to a homeless person. That’s all very good, please do continue giving (I know that ALL of my Facebook friends can afford to give $10 to charity once a year. That’s more than $3,000 per year for a good cause! If everyone actually did it.), but also remember; there are homeless people and rape victims and motherless children who all need your help, all year around.


[1] Regional frameworks such as e.g. Mexico City Declaration on Sex Education in Latin America and the Caribbean (2008) and Maputo Plan of Action (2006)

On the topic of serendipity


Serendipity. Not the most common of words. I only learnt it some 6-7 years ago when I was in graduate school in the States. It was my social anthropology professor who used it in class when he was telling the story of an anthropologist in history who had made a random but all the same a very exciting discovery without even having been looking for it. My professor, Prof. C., had to pause his story to tell the class what the word meant as I believe almost everyone in the room, including my American native English speaking class mates, looked questioning at him when he had the described the anthropologist’s pleasant discovery as pure serendipity, quite the serendipitous moment. I remembered that moment in class, scribbling down the word in my notebook the way I guessed it should be spelled, I think got it right (!), and rolled it over my tongue. I loved that word – Serendipity. I liked the way it sounded when Prof. C said it in his mature, somewhat noble, yet relaxed and cheeky Greek-immigrant-newspaper-boy voice; I liked the way it looked on my paper with a capital S and a rushed non-polished handwriting; and I liked the way it played in my mouth as I said it quietly to myself a few times – a British pronunciation? Perhaps American? The word stayed with me. Serendipity. It had an interesting meaning too; a positive, surprising encounter by chance that in my mind translated into slight mystique.

Phonetically the word is versatile, with a number of ups and downs in intonation making it sound rather melodic, as if it skips lightly a few times and then finally hops off the tip of your tongue. I picture the white dressed dervish dancers of Turkey and Iran whirling round and round with their skirts floating high and wide around their bodies…Ssssss….errrrrrr…eeeeee..nnnnn…. and then a chance in music and they skip….di! pi! ty! Or possibly as a romantic ballet performance, with gracious long slow stretched movements right before the vigorous high-toe hopping away across the stage. The initiating S graphically constitutes half of the symbol for eternity, you know, the number 8-shaped symbol laying down where you can follow the lines up and down, forward and back again and always return to the same pattern, over and over again, for an eternity. S is a sleek sexy letter yet fun and squiggly. There are so many different reasons to love the word!

I don’t recall ever having looked up the word in a dictionary. I just went by what Prof. C said and on the very rare occasions I actually did use the word in writing or speaking it was most often, if not always, within the realm of anthropology where I soon came to realise it was commonly used in ordinary expressions. Today, if I hover over it with the cursor and control-click, the computer dictionary generates the following synonyms: chance, fate, destiny, karma, providence, luck, fortune, coincidence, accident, and kismet. Perhaps some of these words are more familiar to you? I also just googled serendipity and the first hit is *of course* from Wikipedia which states that “Serendipity means a “happy accident” or “pleasant surprise”; a fortunate mistake. Specifically, the accident of finding something good or useful while not specifically searching for it.” That pretty much sums it up!

In this blog, Stockholm Serendipity, I sat out to write about some of the things that cross my path in life. Moments, which for some reason have stuck with me, situations I have found myself in and continued contemplating, and a variety of topics I come across when communicating with the world. The actual subject matters of these discoveries per se are indeed not always happy pleasant or positive, yet I consider the fact that I stumble upon them a real luck for me, it is indeed often unexpected – quite serendipitous.

What is the best thing you know?


December 2013

That is a question I was asked here by a reader, and I made it a challenge to write about it. Well, there are many things and situations and people that I like, and after giving it some thought I realised it is a much harder question to answer than I thought!

My family and everyone I count as family, my friends and people who have past my path and stayed with me are all obviously important to me, I love them all. But to answer the question with something like “my nieces and nephews” doesn’t really seem that ground breaking. They are always a fundamental part of me and I’d like my answer to offer something more specific, a response more significant to me. I think it’s safe to say; a lot of people love their families 🙂

So, what are some of my favourite things? They are small and big. I love to take long showers, I enjoy drinking my coffee in take-out mugs whilst on the move, I find it fascinating to visit new places and I can lose track of time when immersed in an exciting book.

Maps intrigue me, big world maps which put things in perspective. I’m also blown away by my dreams, the ones I actually remember when I wake up, how vivid they are and sometimes makes me question what’s really real and what parts were just a dream. I’ve had to phone up people to ask if certain things have truly occurred or not!

But alongside all of this, there is one thing, a certain situation that always puts a smile on my face, literally. Where I, without doing anything in particular, always burst into a big smile, a grin on my face, and feel all tingly and bubbly and warm inside. It’s when I’m travelling and looking out of the window whilst actually being transported by a vehicle, e.g. sitting in an airplane or a high-speed train, or even a car on a motorway, and looking out of the window into a clear blue sky with bright sunshine. That energy, the invigorating light and the sense of being on my way onto something new, it always gets to me! It’s such a positive feeling, as if the sun welcomes me and says, “hi, this is your day, the blue sky is your ocean and you can do anything you like!”. When on the ground, I imagine the lives and stories behind the people and buildings I pass, one scenario links to another and in my head there is a full saga of possible realities which I continue to move through, one onto the next one. And all the time I think of new things I would like to do in my own life. My brain works on turbo speed in pace with the train which speeds through the landscapes. Some days I get to work, open my iPhone notes and scribble down all those immediate thoughts for later reflections, and then other days I simply take the time to enjoy the rush, leaning my head against the glass and allow myself to get lost in that refreshing energetic charge that is sun, speed and travel in symbiosis.

Now, what is the best thing YOU know?

Gula droppar små


Det här med killar och toalettsitsen – ingenting nytt där tänker ni. Jo men faktiskt, jag har två funderingar varav den ena inte ens gäller killarna och hur de tänker eller kanske inte tänker när de inte fäller tillbaka toalettsitsen efter att de har kissat. Så min första fundering rör den mer omfattande diskussionen och missnöjet kring detta, ska vi kalla det fenomen. Diskussionen förs oftast av kvinnor, eftersom det är vi med snippor som sitter ner på toalettsitsen när vi ska kissa för att enklare pricka rätt, medan personer med snopp är de vi pekar ut som förbrytarna i denna toalettritual. Och hur går pratet kring det här då? Enligt mina observationer genom åren ligger snippfolkets eviga irritationen i att de inte vill få en liten kalldusch när de ovaksamt sätter sig ned direkt på toalettstolen, när den något varmare sitsen har fällts upp av tidigare användare. Att låta bara lår möta det kalla porslinet, särskilt nattetid och kanske till och med i februari, när en inte bara är sömndrucken utan också någotsånär i en konstant önskan om att ha kunnat gå i ide ett par månader, är en akut obehaglig känsla. Inte heller vill en ju bli blöt på de stackars bara låren av att sätta sig i kissdroppar efterlämnade av senaste användaren. Kort och gott, när jag ska kissa vill jag sätta mig på en ren och rumstempererad toalett. Majoriteten av snippfolket tycks mena att detta enklast åstadkoms genom att personer med snopp kissar med toalettsitsen uppfälld så att de kan pricka rätt eller fel, och sen på dessa blöta kissdroppar fälla ned sitsen som en fin gest till nästa användare som slipper bli kall och blöt om låren. Ja, så kan det lösas. Men vet ni vad, jag har ett bättre förslag! Om personer med snopp efter att ha lättat på blåsan torkar rent toaletten från spillda kissdroppar så riskerar inte snippfolket att bli kissiga på låren. Och eftersom området kring toalettskålen ändå torkas rent efter snopp-personens besök har det ju mindre betydelse om det är själva toalettringen eller toalettsitsen som det har spillts på och alltså kan personer med snopp låta sitsen vara nedfälld hela tiden och således inte riskera snippfolket att bli kalla om låren. En positiv, och kanske för vissa oanad, följd av denna lösning vore ju också att toaletten hålls ren längre. Om snoppfolket torkar upp sitt kiss som hamnat fel behöver ju ingen användare oroa sig för gammalt intorkat, illaluktande urin under toalettsitsen. För mig känns denna aspekt onekligen uppmuntrande. Så kanske vill tjejer som känner igen sig i att klaga på att killar aldrig fäller ner toalettsitsen efter sig, tänka om i sin diskurs och istället klaga på att killar inte torkar upp sina spillda droppar. Eller om vi tänker positivt, istället för att klaga kan vi alla hjälpas åt att uppmuntra till att torka upp efter oss!

Toaletten

Min andra fundering rör tankegångarna hos de personer som utför de här kissdåden. Om förklaringen till deras agerande vore pur lathet eller ignorans kunde jag förstå fenomenet. Men flera tecken tyder på att så är inte fallet. Hade lathet varit boven hade personer med snopp inte besvärat sig med att fälla upp toalettsitsen över huvud taget. Hade ignorans kring problematiken legat som grund för agerandet hade personer med snopp inte ens kommit på tanken att fälla upp sitsen eftersom det för dem då inte utgjorde ett problem med att kissdroppar föll på toaletten och då per automatik inte heller skapade potentiella offer för kissnedkladdning. Hur går då tankegångarna i den här frågan? Är det en medveten sopa-under-mattan-mentalitet vi ser hos personer med snopp? ”Fäller jag upp sitsen här så kan mina missade droppar döljas när sitsen fälls ned igen och jag slipper torka upp!”? Njea, för att den teorin ska hålla bör ju boven ha för intention att dölja sitt brott genom att själv fälla ned sitsen och inte lämna det jobbet till nästkommande person, potentiellt individ från snippfolket. Finns det andra outforskade orsaker bland folk med snopp till att detta fenomen sker under toalettritualen? Är det en genusfråga där män förväntar sig att kvinnor sköter städjobbet, eller där kvinnor förväntar sig att män är och förblir bångstyriga? Är det en fråga om barnuppfostran där föräldrar och förskolpedagoger bär ansvaret för att lära ut renhållning, hygien och etikett i badrummet? Är det ett invant beteende hos personer med snopp som löper det tillbaka till tiden då gosedjurspälsinklädda toalettsitsar var på modet och det torde ha känts opraktiskt att kissa ner tyget när en enkelt bara kunde fälla upp sitsen och istället låta kisset falla på den bara toalettringen? Är det kanske rentutav ett kulturellt betingat fenomen som inte sträcker sig utanför västvärlden? Det sägs ju att araberna var de som introducerade fontäner i södra Spanien och förespråkade hygien med hjälp av vatten. Ottomanerna höll sig ju rena i sina enorma hamam, något som vi förvisso har tagit efter här i väst med vårt spa, och japanerna spelar ju i en helt annan liga än resten av världen vad gäller toalettbesök. Jisses säger jag bara; vattenstråle fram, vattenstråle bak, stor vattenstråle bak, varm sits, spolningsljud för att dölj pinsamma ljud, doftpustar… Ja de japanska toaletterna kan bli en hel annan story.

Mina två funderingar kvarstår alltså. Hur tänker egentligen dessa personer med snopp och varför ändrar inte snippfolket sina klagomål från bekymmer kring toalettsitsens position till uppmaning om att torka rent? Kanske blir jag en dag upplyst på området och beteenden skiftar, men till dess tänker jag fortsätta göra mina knäböjövningar på gymmet för att palla med att slippa sätta min i dessa gula droppar små.

Idag är jag vuxen, men 30 november är hatets natt


  

Häromdagen var jag på Kungsholmen i ett ärende och istället för att som vanligt hoppa på 3:ans buss hem till Söder valde jag att promenera. Det blev lite på måfå som jag strosade ner för Hantverkargatan och förbi Stadshuset, denna vackra byggnad som för mig mer än någon annan symboliserar Stockholm, min stad. Som liten var det Stadshuset jag avtecknade i mina försök att skapa egna akvarellmålningar. Ett par gånger var jag uppe i tornet, jag tror att jag nån gång tävlade med mitt sällskap om att komma först upp, runt, runt och uppåt i en slags evig spiral som var på tok för lång för min pubertala konditionsnivå. Ceremonin för min lärarexamen hölls mycket högtidligt i Blå Hallen med efterföljande middag och dans i Gyllene Salen. Som stipendiat för studier i USA genom ett amerikanskt-svenskt samarbete har jag guidats omkring i Stadshusets salar och rum, korridorer och kontor för att lära mig allt om Stockholm. Det Stockholm som jag skulle komma att representera i mitt uppdrag som ambassadör för Sverige.

Min promenad hem den eftermiddagen fortsatte längs med Riddarfjärden, förbi båten som för ett par somrar sedan tog mina indiska gäster och mig på en dagsutflykt till Mariefred, upp på gångbron som löper längs med tågrälsen. Ett SJ-tåg susar förbi i en väldig fart och jag hinner tänka Flemingsberg, Katrineholm, Flen… innan tankarna följer min blick tillbaka ut över vattnet och alla de rör som ligger där och fyller nån funktion i byggandet av citypendelns tunnel. Snart är jag på fast mark igen, skyndandes över Riddarholmens kullersten. Är det fortfarande sant att Riddarholmen bara har en invånare? I alla tider har jag tänkt mig en äldre herre som bor kvar i den sista av residenter på holmen, ensam kvar, och när han inte finns med oss längre så sätter företagen klorna i hans hem. Jag har aldrig gjort någon efterforskning på Riddarholmen, och även om det en gång fanns en enda resident där så är hen nog sedan länge försvunnen nu. Jag sveper förbi parkeringsautomaten och småstudsar nedför trapporna mot Gamla Stans T-baneutgång. Där. Där på helikopterplattan sitter Skinheads. Skinheadsen i sina svarta stålhättor med vita snören, svarta uppkavlade jeans, gröna och svarta bombarjackor och alldeles kala huvuden.

En osynlig luftpust slår mig i mellangärdet och jag kippar lite efter andan. Jag blir kall inombords men ändå känner jag svetten tränga fram i armhålorna och vid ryggslutet. Fingrarna blir stickiga och domnar av. Jag slungas tillbaka 15-20 år i tiden; ”titta inte på dem, gör inget som kan provocera”, ”lämna stället lugnt och stilla men så fort du kan”, i princip skulle jag göra mig osynlig. Låta dem äga rummet och ta mig själv, som den felplacerade biten, ut ur sammanhanget, bort, försvinna, avlägsna mig, utan att uppröra, inte skapa oro. Skinheads hatar mig och alla andra blattar. Svartskallar, invandrare och turkar. Skinheadsen tycker att Hitler gjorde rätt, de tycker bara att de vita arierna ska få leva, de är Sveriges KuKluxKlan. De tar första bästa chans att slå järnrör i mina svartskallekompisars huvuden, för att sen knäa ner dem på marken och hoppa på deras huvuden tills de blir blodiga. Skinheadsen vill slåss, de är våldsamma, tror att svartskallekillarna snor deras tjejer. Jag har egentligen tur som är tjej. Då är risken mindre att jag blir sparkad till döds, en våldtäkt överlever en ju i alla fall. Jag tänker att det bästa sättet är nog att inte göra motstånd, att bara ligga där och låta dem våldta. En har ju hört att det är just skriken och stretandet och det där motståndet som gör att det tänder till ännu mer. Ingen kommer ju våga ingripa heller, det är ju för riskabelt. Det är läskigt att titta på TV och se hur Ny Demokrati försöker vara lite käcka och kärvänliga när jag vet att de bara är förklädda nynazister i sina gula kostymer men att de när nyheternas kameror är avstängd letar sig ned i källarlokalerna tillsammans med Skinheadsen och dricker öl och skålar med den amerikanska södern-flaggan.

Mina steg är nu säkra men kroppen känns som en korthus påväg att rasa. Till vänster har jag T-baneentrén, till höger helikopterplattan omringad av det kalla svarta vattnet. Det är framåt jag ska, upp på gångbron igen, in bland konstgallerierna och hem till mig, till mitt Söder. Med steg i lagom takt, varken för långsamma eller för snabba, med händerna ledigt nedstoppade i jackfickan men knutna beredda på försvar, med blicken avslappnat rakt framför mig, utan att se nonchalant eller inbjudande ut går jag förbi skaran. Aldrig så medveten om mitt framförande, min kroppshållning, minspel och takt, placerar jag noggrant mina fötter på trappstegen och navigerar mig på helspänn förbi öppna ölburkar och de Skinheads som spritt ut sig på trappan. Inte förrän jag är hemma kommer jag att titta bak.

När jag korsar Hornsgatan uppför Götgatan försöker jag erinra mig vad min kulturkunskapslärare berättade om Skinheadsen, om ska-musiken som har sitt ursprung i Karibien, och att många av dessa personer bara var illa pålästa, stupfulla mes-rasister som trodde att de skulle vara Skinheads. De riktigt farliga nazisterna, de som var smarta, utbildade och faktiskt försökte bevara Sverige svenskt, de syntes och hördes inte. De ville förändra på en mer genomtänkt fundamental nivå, genom politiken och hemliga rörelser. Detta gjorde de smartast hemma på sin kammare, inte bråkandes ute på stans gator. Trots detta var 30 november en kväll mina syskon och jag helst skulle tillbringa hemma. Hålla oss borta från hatet.

Idag är jag vuxen. Det var länge sedan jag tänkte på den tiden och den rädslan som alltid låg nära till hands. Men min promenad förbi helikopterplattan och Skinheadsen häromdagen skjutsade mig tillbaka till den tiden i rekordfart. Känslan sitter som ett fysiskt minne i kroppen och den kickar in på en sekund. Fortfarande idag, år 2013, håller jag mig gärna långt borta från Kungsan och Gustav Adolfs Torg den 30 november.